Berlin Calling

Känns som en talande titel även om jag nu är hemma i säkert förvar i Göteborg, för precis som jag misstänkte så kallar Berlin redan på mig. Undrar om jag inte ska komma tillbaka snart… Var underbart intensivklubbande i ett elektroniskt, soligt tyskt landskap. Dice Club, Berghain, Bar 25 och Funkpark/ Rechenzentrum. Lägg till lite Yellow Sunshineburgare och myshäng i Prenzlauer Berg och Friedrichshain så har du resan.

berlin - väggen

Berghain levererade givetvis och vi var lika stela och smårädda i kön som sist. Ska ormskinnsbootsmannen dissa oss framme vid dörren? Nej då, det är bara utbytesstudentslooken som går bort. Eller? Var och varannan blev avvisad och jag kände mig för en gångs skull lite fel som kvinna. Men in kom vi och vackert var det.

Framförallt var det Len Faki som visade vägen in i technodunklet då han körde bland de råaste, köttigaste set jag sett. Och. Jag är nu återigen övertygad om att Panorama Bar ÄR överskattat. Ja inte som klubb förstås, det slår typ allt i Sverige ändå. MEN. I jämförelse med stora Berghaingolvet är det no competition. Galluzzi var visserligen lite småcharmig i sin svett där runt 07-08 och hade en något softare framtoning än herr Faki, men nej. Berghain är mitt favoritgolv och nu är jag fullkomligt säker. Känns bra.

berlin - kväll

Varför fylls inte alltid min arm av stämplar som dessa?

Varför fylls inte alltid min arm av stämplar som dessa?

På Funkpark var det Sunday Getaway med galet bra bokningar och plus i kanten för strandhäng och båtkavalkad. Det enda som gör mig lite gnällig är den så överdrivet tydliga mansdominansen. Då det under de många timmar som vi var där inte fanns mer än totalt en tjej i båset så är till och med dominans ett understatement. Tråkigt är det, hoppas och räknar med en tjejboom inom kort. Mer tjejer vid skivspelarna. OCH. Något jag tänker på ännu mer efter detta. Mer kvinnliga hang-arounds!

Rechenzentrum, inomhusklubben intill Funkpark blev också en skön överraskning. Varmt som en bastu, stinkande av svett och vinyl, men med många bra namn. Bland andra Martin Buttrich och Matthias Tanzmann, sen något osäker men tyckte även att vi lyckades klämma in favoriten Daniel Steinberg?

Richie Hawtin – ägaren av skivbolaget Minus, behöver ingen övrig presentation tycker jag. Han var väl främsta dragplåstret. Spelade in lite kort när han avslutade sitt set med hiten Spastik.

Ja, och förresten. Tillbaka till Berlin Calling. Satt, något nostalgiska, på flygplatsen och kollade på filmen på datan i hopp om att Berlinkänslan skulle stanna kvar i kroppen lite längre, men blev inte riktigt så.

Paul Kalkbrenner i huvudrollen, men han spelar inte sig själv utan gestaltar DJ Ickarus… Ställde mig kanske lite tveksam till filmen redan då jag hörde valet av alias… Men skit samma. Filmen var inte så spännande även om Paul gör ett bra jobb. Det jag vill rekommendera är filmmusiken – all out Kalkbrenner. Inledande Altes Kamuffel är en favorit. Ganska sorgsna toner men soft och drömskt. Tänk soluppgång över Berlin🙂

Lämna en kommentar

Filed under Klubb, Musique

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s