2009: årets tio bästa konserter/spelningar

Fortsätter med listor bara för det är så fint. Blev en stor uppslutning runt sommarmånaderna kan man tycka. Just nu när jag sitter och fryser halvt ihjäl trots yllesockar och stickat så tänker jag att det nog är det varma vädret som automatiskt bidragit till de bästa konserterna…? Och att allt är bättre när det inte är snöstorm.

De bästa tio konserterna jag sett under året nedan, med tillhörande klipp från konserterna – i de flesta av fallen. Berghain tillåter ju exempelvis inte foto/video så där är förklaringen simpel.

Beyoncé – Scandinavium, Göteborg, 11:e maj

Sanna hade lyckats med det omöjliga. Vinna biljetter. Med GP:s hjälp tog hon därför med mig till mitt första besök på Scandinavium. Mycket intressant. Sjukt stort och opersonligt egentligen men ändå kul. Det kändes på nåt sätt helt okej när vi skulle se denna mäktiga kvinna och jag tänkte mig att hennes röst skulle fylla vilken arena som helst.

Och visst gjorde hon det. Jag skulle aldrig vara den som förespråkar yta framför talang, och nej givetvis inte heller i detta fall. Men Beyoncé är antagligen den vackraste jag sett och med den rösten i kombination kan man inte annat än att gratta Jay Z.

Fever Ray – Arvikafestivalen, 3:e juli

Ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer glömma. Av respekt till mitt eget privatliv ska jag hålla mig från detaljer men det var en omtumlande upplevelse som i denna stund var väldigt vacker. Lasrarna strålade rätt in i hjärtat och jag var lycklig.

Style of eye – Arvikafestivalen, 3:e juli

Grym fortsättning på en fin dag. Jag var till en början tveksam till Style of eye, a.k.a. Linus Eklöw. Tyckte hans egenproducerade grejer var monotona och för blipbloppiga. Men live är han alldeles strålande och får igång vilket dansgolv som helst. Efter Grounded har jag dessutom en helt annan respekt och uppskattning till hans egna låtar.

First Aid kit – Arvikafestivalen, 4:e juli

För mycket känslor som blommade upp i ett översvall av känslor av lycka, sorg och passion. Dessa underbara röster som med så enkla medel får en att känna så ofantligt mycket.

Robyn – Way out west, 14:e augusti

En svensk variant av den kvinnliga övermänniskan. Hon har det mesta jag vill ha för att förkroppsliga denna förebild vi behöver. Det räcker så.

Anthony & the Johnsons – Way out west, 14:e augusti

Kommer ihåg när jag lärde känna Anthony för första gången. Slog på tv:n, tror att det var Musikbyrån live eller liknande. Anthony började precis sjunga Hope there’s someone. Detta kan låta överdrivet, alltför dramatiserat och löjligt, men det var faktiskt såhär. Det kändes som att allting stannade upp. Det fanns bara han och hans unika stämma och han sjöng bara för mig. Sen dess har jag lidit tillsammans med honom många gånger. Senast på Way out west.

Detta är min favoritlåt.

Lily Allen – Way out west, 15:e augusti

Nu när jag faktiskt reflekterar lite över listan inser jag att det är ett gött gäng med tjejer här. Lily har alltid varit så cool så klart hon måste vara med på listan. Med gnistrande paljettögon, tjusiga bröstvårtor och den där brittiska stämman lyfte hon hela publiken.

Jag rös i hela kroppen av girlpowerpepp när hon sjöng fuck you. fuck you very very muuuuuch.

Len Faki – Berghain, Berlin, 21:a augusti

Om du läst min blogg tidigare har du märkt att jag gillar Berlin. Att det är ett ställe jag gärna besöker när jag är där, är nog också rätt tydligt. Tycker det är lite obehagligt att det numera tycks börjat bli en turistattraktion för folk som vill vara alternativa och skåda den här fabrikslokalen där det händer syndiga saker… Tråkigt för alla dem som förstod vad grejen var innan hypen kom, men då det är just en hype lär det ju också dra över när svennarna åkt hem igen.

Vid senaste besöket gjorde Len Faki starkt intryck på mig. Tung, tung techno med bas som fyllde såväl Berghains dansgolv som min bröstkorg. Var tvungen att stå tätt intill en av högtalarna för att få fysiskt ta på basvibrationerna mmm Patrick önskade låten nedan, vilken mr Faki spelade efter en stund till hans enorma förtjusning. Det va fint.

Ida Engberg – Brooklyn, New York, 6:e november

Bästa utekvällen i NYC, no competition. Ida är en av få framgångsrika, kvinnliga technoproducenter vi har i Sverige. En av väldigt få. Bara det är en orsak att se henne. En annan är att hon dessutom är grym på att spela. När hon spelade Disco volante kunde Maria nästan tänka sig att dö på plats🙂

Miike Snow – Parken, Göteborg, 27:e november

Hade fascinerats av herrarna länge så det var på tiden att få se dem spela live. Jag blev inte besviken.

Även om herrarna inte på något sätt kan definieras som nykomlingar hoppas jag verkligen att de vinner priset för Årets nykomling på P3 Guldgalan i januari. De är så värda, så värda.

Lämna en kommentar

Filed under Kärlek, Klubb, Konsert, Musique, Youtube

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s