Etikettarkiv: laser

2009: årets tio bästa konserter/spelningar

Fortsätter med listor bara för det är så fint. Blev en stor uppslutning runt sommarmånaderna kan man tycka. Just nu när jag sitter och fryser halvt ihjäl trots yllesockar och stickat så tänker jag att det nog är det varma vädret som automatiskt bidragit till de bästa konserterna…? Och att allt är bättre när det inte är snöstorm.

De bästa tio konserterna jag sett under året nedan, med tillhörande klipp från konserterna – i de flesta av fallen. Berghain tillåter ju exempelvis inte foto/video så där är förklaringen simpel.

Beyoncé – Scandinavium, Göteborg, 11:e maj

Sanna hade lyckats med det omöjliga. Vinna biljetter. Med GP:s hjälp tog hon därför med mig till mitt första besök på Scandinavium. Mycket intressant. Sjukt stort och opersonligt egentligen men ändå kul. Det kändes på nåt sätt helt okej när vi skulle se denna mäktiga kvinna och jag tänkte mig att hennes röst skulle fylla vilken arena som helst.

Och visst gjorde hon det. Jag skulle aldrig vara den som förespråkar yta framför talang, och nej givetvis inte heller i detta fall. Men Beyoncé är antagligen den vackraste jag sett och med den rösten i kombination kan man inte annat än att gratta Jay Z.

Fever Ray – Arvikafestivalen, 3:e juli

Ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer glömma. Av respekt till mitt eget privatliv ska jag hålla mig från detaljer men det var en omtumlande upplevelse som i denna stund var väldigt vacker. Lasrarna strålade rätt in i hjärtat och jag var lycklig.

Style of eye – Arvikafestivalen, 3:e juli

Grym fortsättning på en fin dag. Jag var till en början tveksam till Style of eye, a.k.a. Linus Eklöw. Tyckte hans egenproducerade grejer var monotona och för blipbloppiga. Men live är han alldeles strålande och får igång vilket dansgolv som helst. Efter Grounded har jag dessutom en helt annan respekt och uppskattning till hans egna låtar.

First Aid kit – Arvikafestivalen, 4:e juli

För mycket känslor som blommade upp i ett översvall av känslor av lycka, sorg och passion. Dessa underbara röster som med så enkla medel får en att känna så ofantligt mycket.

Robyn – Way out west, 14:e augusti

En svensk variant av den kvinnliga övermänniskan. Hon har det mesta jag vill ha för att förkroppsliga denna förebild vi behöver. Det räcker så.

Anthony & the Johnsons – Way out west, 14:e augusti

Kommer ihåg när jag lärde känna Anthony för första gången. Slog på tv:n, tror att det var Musikbyrån live eller liknande. Anthony började precis sjunga Hope there’s someone. Detta kan låta överdrivet, alltför dramatiserat och löjligt, men det var faktiskt såhär. Det kändes som att allting stannade upp. Det fanns bara han och hans unika stämma och han sjöng bara för mig. Sen dess har jag lidit tillsammans med honom många gånger. Senast på Way out west.

Detta är min favoritlåt.

Lily Allen – Way out west, 15:e augusti

Nu när jag faktiskt reflekterar lite över listan inser jag att det är ett gött gäng med tjejer här. Lily har alltid varit så cool så klart hon måste vara med på listan. Med gnistrande paljettögon, tjusiga bröstvårtor och den där brittiska stämman lyfte hon hela publiken.

Jag rös i hela kroppen av girlpowerpepp när hon sjöng fuck you. fuck you very very muuuuuch.

Len Faki – Berghain, Berlin, 21:a augusti

Om du läst min blogg tidigare har du märkt att jag gillar Berlin. Att det är ett ställe jag gärna besöker när jag är där, är nog också rätt tydligt. Tycker det är lite obehagligt att det numera tycks börjat bli en turistattraktion för folk som vill vara alternativa och skåda den här fabrikslokalen där det händer syndiga saker… Tråkigt för alla dem som förstod vad grejen var innan hypen kom, men då det är just en hype lär det ju också dra över när svennarna åkt hem igen.

Vid senaste besöket gjorde Len Faki starkt intryck på mig. Tung, tung techno med bas som fyllde såväl Berghains dansgolv som min bröstkorg. Var tvungen att stå tätt intill en av högtalarna för att få fysiskt ta på basvibrationerna mmm Patrick önskade låten nedan, vilken mr Faki spelade efter en stund till hans enorma förtjusning. Det va fint.

Ida Engberg – Brooklyn, New York, 6:e november

Bästa utekvällen i NYC, no competition. Ida är en av få framgångsrika, kvinnliga technoproducenter vi har i Sverige. En av väldigt få. Bara det är en orsak att se henne. En annan är att hon dessutom är grym på att spela. När hon spelade Disco volante kunde Maria nästan tänka sig att dö på plats 🙂

Miike Snow – Parken, Göteborg, 27:e november

Hade fascinerats av herrarna länge så det var på tiden att få se dem spela live. Jag blev inte besviken.

Även om herrarna inte på något sätt kan definieras som nykomlingar hoppas jag verkligen att de vinner priset för Årets nykomling på P3 Guldgalan i januari. De är så värda, så värda.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kärlek, Klubb, Konsert, Musique, Youtube

2009: årets tio mest sönderlyssnade album

Man talar inte om album på samma sätt längre. Jag har dock fortfarande ett ganska tydligt förhållande till dem. De flesta kommer till radion och man tar med sig något speciellt hem och lyssnar lite extra. Men de flesta köper inga längre och fascinationen som tidigare fanns kring att öppna en inplastad, limiterad utgåva är som bortblåst. Tyvärr! Känslan återfinns när man köper LP visserligen, men magin kring enkla CD-skivor finns i alla fall inte riktigt kvar.

Till saken nu. En personlig lista över de tio album jag lyssnat mest på i år. Jag tänker inte säga att det är de bästa. Jag har vare sig tillgångar eller tid att sätta mig in i det helt och fullt, men det här är det jag lyssnat allra mest på i alla fall 🙂 Skulle inte heller vilja påstå att det råder någon ordning i rankningen…

Wild beasts – Two dancers

Förtärs bäst: när som helst, var som helst, med vem som helst

Om jag måste välja, väljer jag Wild beasts. Var väldigt intressant. Lyssnade på dessa brittiska herrar på radion när albumet precis kommit. Jag hade haft dåligt med tid och bara lyssnat lite kort, framförallt på All the king’s men. Störde mig lite redan i inledningen. Oo ooo o o o o ooooo oooooooo oooo ooooo ooo . Watch me watch me! Åhh detta pubertala vrål. Jag hatade det.

Men så sa Christer att jävlar det där albumet var riktigt bra. Vi måste lyssna lite på det. Så hörde vi på några låtar till. Sen lyssnade jag några ggr extra. Sen skämdes jag och min musiksmak ögonen ur oss. Detta överväldigande, alldeles fantastiska popalbum med text, sång och riff som inget annat.

Sen har jag haft en av de roligaste stunderna någonsin till spår nummer två under uppsatsperioden för några veckor sen. Jag har aldrig skrattat/gråtit så mycket åt några enkla rader. Klockan må ha varit 02 och vi hade studerat intensivt sedan 07, men herregud. Hootin hootin and howlin.

First Aid Kit – Drunken trees

Förtärs bäst: när du vill känna dig inspirerad till att lyckas med vad som helst

Jag blir inspirerad. Inspirerad av de tonåriga hjärtskärande rösterna och enkla gitarrmelodierna. De kompletterar varandra perfekt och jag vill aldrig att låtarna ska ta slut. Kan inte annat än att se dessa tjejer gå hur hur långt som helst. Det är inte ett klockrent album, nej. Men det är en försmak av vad som komma skall. De kommer att komma med ett album som jag utser till årets bästa nån gång. Helt övertygad.

Empire of the sun – Walking on a dream

Förtärs bäst: när du tar det lugnt dagen efter

Detta är två märkliga och spännande herrar med lika intressanta alias: Luke Steele of The Sleepy Jackson and Nick Littlemore of Pnau.

Musik är ofta, väldigt ofta, skräckblandad förtjusning för mig. Jag kan gråta, lida och vrida mig i obehag – samtidigt som jag njuter och ryser av välbehag. Ja detta är förvirrande, men så e det. Så kände jag när jag hörde We are the people första gången. En av få låtar detta år jag ÄLSKADE från första lyssning.

Florence + the machine – Lungs

Förtärs bäst: när du behöver bli upplyft, peppad och inse att tjejer är bäst i världen

Om inledningsspåret till Fever ray är grymt, är detta lycka definierad. Du har blivit dumpad. Din dator har kraschat. Eller du har helt enkelt bara misslyckats fatalt. Körigt. Tråkigt. Men när det börjar gå lite bättre igen. Då lyssnar du på Dog days are over och inser att oj, allt är så himla bra nu. Det kan bara bli bättre. Girlpower på extremnivå.

Att Florence Leontine Mary Welch, denna lilla 86:a, kan sjunga så gripande är över mitt förstånd. Men jag bara tackar och bockar för att hon får mig att må bättre när jag är ledsen i ögat. Underbara You’ve got the love är också gjord som en grym grym cover av bandet nedan…

The xx – The xx

Förtärs bäst: när du kör genom en vintertäckt skog med helljuset på och värmedynan igång

Visst, jag önskar att fler låtar vore som Islands. Detta är inte ett klockrent album, men det har så grymt mycket potential. Den manliga och kvinnliga rösten möts i någon form av obeskrivbar samstämmighet som jag uppskattar. Lugnt och skönt, myspopigt romantiskt med elektroniska inslag.

Mumford & sons – Sigh no more

Förtärs bäst: på resande fot, förslagsvis ett tåg

Nej jag trodde inte att ett countryinspirerat album skulle platsa på denna lista, men detta var ett av de självklara valen. Jag har lyssnat så fruktansvärt mycket på detta när jag åkt till olika platser i Sverige, Tyskland och USA. Jag blir glad. Känner på riktigt för att ställa mig och dansa på logen till banjospelet. Känns faktiskt som en sjukt fin tanke? Mer logdans framöver.

Började med dansanta singeln Little lion man, slutade i eufori i Awake my soul. Från och med cirka 3:00 väcks min själ. Fo sure. När hans röst stiger uppåt 3:36 gör det ont ont.

Fever ray – Fever ray

Förtärs bäst: i bakgrunden. Sorry låter dissigt att kalla det bakgrundsmusik, men tycker den gör sig fantastiskt bra så.

Inledande If I had a heart är ett klockrent inledningsspår. Precis så mörkt, tungt och svårt som vi ville att ett soloprojekt från Karin Dreijer skullle vara. Sen kommer denna låt alltid, alltid kopplas till min fantastiska Arvikafestivalsupplevelse. Can’t take that laser away from me.

Karin blir bara mer och mer utav en självklar kvinnlig förebild för svensk musik, mode och konstnärlighet. Jag vill bara se och höra mer från denna kvinna framöver. Tydligen ska hon hooka med brorsan igen, ja det går också jättebra. Kör på.

Passion pit – Manners

Förtärs bäst: när du är glad och vill förbli så

Fint elektroniskt, indiepopigt. Nyskapande och skönt. Fem små amerikaner som sprider glädje i mitt hem och har gjort så under stora delar av det här året. De fyller inte min Hot Chipsaknad, men muntrar upp mig rätt rejält ändå.

Röyksopp – Junior

Förtärs bäst: Halva albumet när du behöver springa runt runt runt förslagsvis en pelare i galendans. Halva albumet när ditt hjärta är krossat men du känner för att må lite bättre.

Lustigt nog är detta ett album som få recensenter verkar uppskatta. Röyksopp är ju för helvete helt fantastiska. Det har de i och för sig alltid varit enligt mig. Det började med The girl and the robot som stackars Sanna fick lyssna till varje dag under en möjligen lite för lång period. Det kan ju tilläggas att om Robyn också släppt ett album detta år lär hon kvalat in automatiskt för tusan vilken röst. DN kallar henne för decenniets största, svenska artist, oh se där ja. Ingen surprise för mig.

Sen var det This must be it som lockade, och slutligen insåg jag att Röksopp forever var en av de vackraste låtarna jag hört. Som en s u c k e r för stråkar, genomled ju mitt hjärta detta första gången med svåra plågor. Sen lyssnade jag igen. Och igen och blev bara mer upprymd efter varje gång. Upptakten efter cirka 2:30 river i mig.

Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix

Förtärs bäst: när du vill sjunga högt i duschen och pop-gung-dansa tillhörande.

Så glatt, dansant och poppigt som fransmännen i Phoenix är så himla bra på. Hade inga högre förhoppningar men blev väldigt glatt överraskad! Jag hoppar gärna runt och njuter av den simpla popen. Det behöver inte svårare än såhär. Eller?

1 kommentar

Under Kärlek, Listor, Musique