Etikettarkiv: Little lion man

2009: årets tio mest sönderlyssnade album

Man talar inte om album på samma sätt längre. Jag har dock fortfarande ett ganska tydligt förhållande till dem. De flesta kommer till radion och man tar med sig något speciellt hem och lyssnar lite extra. Men de flesta köper inga längre och fascinationen som tidigare fanns kring att öppna en inplastad, limiterad utgåva är som bortblåst. Tyvärr! Känslan återfinns när man köper LP visserligen, men magin kring enkla CD-skivor finns i alla fall inte riktigt kvar.

Till saken nu. En personlig lista över de tio album jag lyssnat mest på i år. Jag tänker inte säga att det är de bästa. Jag har vare sig tillgångar eller tid att sätta mig in i det helt och fullt, men det här är det jag lyssnat allra mest på i alla fall 🙂 Skulle inte heller vilja påstå att det råder någon ordning i rankningen…

Wild beasts – Two dancers

Förtärs bäst: när som helst, var som helst, med vem som helst

Om jag måste välja, väljer jag Wild beasts. Var väldigt intressant. Lyssnade på dessa brittiska herrar på radion när albumet precis kommit. Jag hade haft dåligt med tid och bara lyssnat lite kort, framförallt på All the king’s men. Störde mig lite redan i inledningen. Oo ooo o o o o ooooo oooooooo oooo ooooo ooo . Watch me watch me! Åhh detta pubertala vrål. Jag hatade det.

Men så sa Christer att jävlar det där albumet var riktigt bra. Vi måste lyssna lite på det. Så hörde vi på några låtar till. Sen lyssnade jag några ggr extra. Sen skämdes jag och min musiksmak ögonen ur oss. Detta överväldigande, alldeles fantastiska popalbum med text, sång och riff som inget annat.

Sen har jag haft en av de roligaste stunderna någonsin till spår nummer två under uppsatsperioden för några veckor sen. Jag har aldrig skrattat/gråtit så mycket åt några enkla rader. Klockan må ha varit 02 och vi hade studerat intensivt sedan 07, men herregud. Hootin hootin and howlin.

First Aid Kit – Drunken trees

Förtärs bäst: när du vill känna dig inspirerad till att lyckas med vad som helst

Jag blir inspirerad. Inspirerad av de tonåriga hjärtskärande rösterna och enkla gitarrmelodierna. De kompletterar varandra perfekt och jag vill aldrig att låtarna ska ta slut. Kan inte annat än att se dessa tjejer gå hur hur långt som helst. Det är inte ett klockrent album, nej. Men det är en försmak av vad som komma skall. De kommer att komma med ett album som jag utser till årets bästa nån gång. Helt övertygad.

Empire of the sun – Walking on a dream

Förtärs bäst: när du tar det lugnt dagen efter

Detta är två märkliga och spännande herrar med lika intressanta alias: Luke Steele of The Sleepy Jackson and Nick Littlemore of Pnau.

Musik är ofta, väldigt ofta, skräckblandad förtjusning för mig. Jag kan gråta, lida och vrida mig i obehag – samtidigt som jag njuter och ryser av välbehag. Ja detta är förvirrande, men så e det. Så kände jag när jag hörde We are the people första gången. En av få låtar detta år jag ÄLSKADE från första lyssning.

Florence + the machine – Lungs

Förtärs bäst: när du behöver bli upplyft, peppad och inse att tjejer är bäst i världen

Om inledningsspåret till Fever ray är grymt, är detta lycka definierad. Du har blivit dumpad. Din dator har kraschat. Eller du har helt enkelt bara misslyckats fatalt. Körigt. Tråkigt. Men när det börjar gå lite bättre igen. Då lyssnar du på Dog days are over och inser att oj, allt är så himla bra nu. Det kan bara bli bättre. Girlpower på extremnivå.

Att Florence Leontine Mary Welch, denna lilla 86:a, kan sjunga så gripande är över mitt förstånd. Men jag bara tackar och bockar för att hon får mig att må bättre när jag är ledsen i ögat. Underbara You’ve got the love är också gjord som en grym grym cover av bandet nedan…

The xx – The xx

Förtärs bäst: när du kör genom en vintertäckt skog med helljuset på och värmedynan igång

Visst, jag önskar att fler låtar vore som Islands. Detta är inte ett klockrent album, men det har så grymt mycket potential. Den manliga och kvinnliga rösten möts i någon form av obeskrivbar samstämmighet som jag uppskattar. Lugnt och skönt, myspopigt romantiskt med elektroniska inslag.

Mumford & sons – Sigh no more

Förtärs bäst: på resande fot, förslagsvis ett tåg

Nej jag trodde inte att ett countryinspirerat album skulle platsa på denna lista, men detta var ett av de självklara valen. Jag har lyssnat så fruktansvärt mycket på detta när jag åkt till olika platser i Sverige, Tyskland och USA. Jag blir glad. Känner på riktigt för att ställa mig och dansa på logen till banjospelet. Känns faktiskt som en sjukt fin tanke? Mer logdans framöver.

Började med dansanta singeln Little lion man, slutade i eufori i Awake my soul. Från och med cirka 3:00 väcks min själ. Fo sure. När hans röst stiger uppåt 3:36 gör det ont ont.

Fever ray – Fever ray

Förtärs bäst: i bakgrunden. Sorry låter dissigt att kalla det bakgrundsmusik, men tycker den gör sig fantastiskt bra så.

Inledande If I had a heart är ett klockrent inledningsspår. Precis så mörkt, tungt och svårt som vi ville att ett soloprojekt från Karin Dreijer skullle vara. Sen kommer denna låt alltid, alltid kopplas till min fantastiska Arvikafestivalsupplevelse. Can’t take that laser away from me.

Karin blir bara mer och mer utav en självklar kvinnlig förebild för svensk musik, mode och konstnärlighet. Jag vill bara se och höra mer från denna kvinna framöver. Tydligen ska hon hooka med brorsan igen, ja det går också jättebra. Kör på.

Passion pit – Manners

Förtärs bäst: när du är glad och vill förbli så

Fint elektroniskt, indiepopigt. Nyskapande och skönt. Fem små amerikaner som sprider glädje i mitt hem och har gjort så under stora delar av det här året. De fyller inte min Hot Chipsaknad, men muntrar upp mig rätt rejält ändå.

Röyksopp – Junior

Förtärs bäst: Halva albumet när du behöver springa runt runt runt förslagsvis en pelare i galendans. Halva albumet när ditt hjärta är krossat men du känner för att må lite bättre.

Lustigt nog är detta ett album som få recensenter verkar uppskatta. Röyksopp är ju för helvete helt fantastiska. Det har de i och för sig alltid varit enligt mig. Det började med The girl and the robot som stackars Sanna fick lyssna till varje dag under en möjligen lite för lång period. Det kan ju tilläggas att om Robyn också släppt ett album detta år lär hon kvalat in automatiskt för tusan vilken röst. DN kallar henne för decenniets största, svenska artist, oh se där ja. Ingen surprise för mig.

Sen var det This must be it som lockade, och slutligen insåg jag att Röksopp forever var en av de vackraste låtarna jag hört. Som en s u c k e r för stråkar, genomled ju mitt hjärta detta första gången med svåra plågor. Sen lyssnade jag igen. Och igen och blev bara mer upprymd efter varje gång. Upptakten efter cirka 2:30 river i mig.

Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix

Förtärs bäst: när du vill sjunga högt i duschen och pop-gung-dansa tillhörande.

Så glatt, dansant och poppigt som fransmännen i Phoenix är så himla bra på. Hade inga högre förhoppningar men blev väldigt glatt överraskad! Jag hoppar gärna runt och njuter av den simpla popen. Det behöver inte svårare än såhär. Eller?

1 kommentar

Under Kärlek, Listor, Musique

Ny musik v.42

Lite sent utskick denna vecka. Sorry. Väntat på svar från skivbolag om att streama Mumford & Sonsalbumet så jag lovar att det va värt väntan! Dessutom har jag varit uppe och härjat i huvudstaden så musikredaktionen fick klara sig utan mig – något de givetvis gjorde med bravur. Massa nytt spännande.

Nytt med följande:
Album
Kings of convenience – Declaration of dependence (Boat behind, Mrs Cold, 24-25)
Mumford & Sons – (Little lion man, Timshel, The Cave)
Singlar
Sista skriket – Dö inte i förtid
Nicolai Dunger – Crazy Train
Sounds like violence – The Emperor’s new clothes
Atlas Sound ft Noah Lennox – Walkabout
Glasvegas – It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry (Dirty Radio Edit)
Joel Alme – You remember the goodtimes but the goodtimes don’t remember you

Lyssna på Spotifylistan här!

Albumen i veckan som andas höstlöv och raggsockor
Kings of convenience
Återigen kommer norsk pepp från Bergen. Erik Glambek Bøe och Erlend Øye är tillbaka med en ny mysplatta. Boat behind har du hört på K103 förut, men nu lägger vi alltså till två nya låtar från albumet. Ganska mycket att leva upp till efter senaste strålande plattan Riot on an empty street (2004). Om du inte hört den = lyssna lyssna. Misread är en gammal favoritlåt att lyssna på när man är sådär lite smådepp men ändå har hopp. Typ? Och stråkarna i inledningen till I’d rather dance with you i kombination med inledande: I’d rather dance with you than talk to you. OM det bara fick vara så enkelt.

Jag tycker nog i och för sig ännu mer om när (en av mina absoluta favoritnördar) Erlend slår sig fri från tvåsamheten och kör electrosolo. Hans DJ Kicks-projekt från 2004 är grymt, spana in det! Finns tyvärr knappt nåt på Spotify, så köp det istället. Känns aktuellt igen med den tyska microhouse Erlend plockat ut. I think I like it.

Senaste DJ-Kicksskivan kommer i Chromeos regi. Den kan du däremot höra på Spotify. Kolla in denna sida för att ladda ner en av låtarna skivan – for free but of cörs.

Mumford & Sons
Blev mycket intresserad när jag kollade in videon till första singeln (Little lion man) för några veckor sen. Nu är debutalbumet här och jag är ännu mer fascinerad. Länge sen jag välkomnade country- och folkinslag så varmt. Sångaren – Marcus Mumford – påminner mig (lustigt nog?) om Kings of Leon-Caleb, och stundtals anar jag glatt Fleet Foxes-influens?

Albumet kommer inte upp på Spotify förrän nästa vecka, så lyssna här så länge!

Little lion man The Cave White blank page

Lämna en kommentar

Under Musique, Nytt på radion, Spotifylistor

Mumford & Sons – Little Lion Man

Kan inte sova. Så jag googlar. Eller är det mitt googlande som gör att jag inte kan sova? Oklart.

Klart är dock att videon jag precis mottog från Mumford & Sons är skön. Moulin Rougeatmosfären gör att jag väntar på att Nicole ska träda fram i kulissen vilket hon inte gör, men Mumford & Sons spelar som aldrig förr.

Egentligen på tok för mycket country än vad jag är van vid att uppskatta, men jag rycks med i drivet, energin och den sköna refrängen där mannen erkänner hur mycket han fuckat up.

Kolla på videon här!

1 kommentar

Under Musikvideo, Musique