Etikettarkiv: This must be it

Seamhack med modevisning och annat gött imorgon!

Själv är jag bäst på att sy muffins...

Spenderat dagen på äkta tjejigt vis och tröstshoppat lite kläder. Nån form av förberedelse inför imorgon också kanske? Ska snart bege mig mot en mer dansant tillställning än mitt hem, men måste först en gång till nämna Seamhack där jag kommer spela imorn alltså.

@Nordstan. Från 11-17 är jag där och spelar skivor mellan varven. Kommer vara designers på plats som syr om kläder, bland andra Hanna af Ekström och folk från Ragtime är där så det kommer nog skapas en hel del tjusiga kreationer tippar jag.

Dessutom finns ett gäng symaskiner tillgängliga för dig om du vill piffa till ett par gamla schletna jeans eller liknande. Sen kommer det va lite workshops, och ja modevisningar förstås.

Gjorde en mix till igår som ska spelas på en av modevisningarna. Återigen får Lady Gaga inleda, denna gången med en mashup som gör den lite mer 80-talshittig. Vet inte vad det är med mig och Gaga just nu. Men vi håller ihop.

Modevisning á la Simian et Crystal Castles

A Plus D – Don’t you want my bad romance (Lady Gaga vs. Human League)
Simian mobile disco – Hotdog
Crystal castles – Crimewave (Crystal castles vs. HEALTH)
Röyksopp feat. Karin Dreijer – This must be it

Annonser

1 kommentar

Under Musique, Sandra spelar skivor

2009: årets tio mest sönderlyssnade album

Man talar inte om album på samma sätt längre. Jag har dock fortfarande ett ganska tydligt förhållande till dem. De flesta kommer till radion och man tar med sig något speciellt hem och lyssnar lite extra. Men de flesta köper inga längre och fascinationen som tidigare fanns kring att öppna en inplastad, limiterad utgåva är som bortblåst. Tyvärr! Känslan återfinns när man köper LP visserligen, men magin kring enkla CD-skivor finns i alla fall inte riktigt kvar.

Till saken nu. En personlig lista över de tio album jag lyssnat mest på i år. Jag tänker inte säga att det är de bästa. Jag har vare sig tillgångar eller tid att sätta mig in i det helt och fullt, men det här är det jag lyssnat allra mest på i alla fall 🙂 Skulle inte heller vilja påstå att det råder någon ordning i rankningen…

Wild beasts – Two dancers

Förtärs bäst: när som helst, var som helst, med vem som helst

Om jag måste välja, väljer jag Wild beasts. Var väldigt intressant. Lyssnade på dessa brittiska herrar på radion när albumet precis kommit. Jag hade haft dåligt med tid och bara lyssnat lite kort, framförallt på All the king’s men. Störde mig lite redan i inledningen. Oo ooo o o o o ooooo oooooooo oooo ooooo ooo . Watch me watch me! Åhh detta pubertala vrål. Jag hatade det.

Men så sa Christer att jävlar det där albumet var riktigt bra. Vi måste lyssna lite på det. Så hörde vi på några låtar till. Sen lyssnade jag några ggr extra. Sen skämdes jag och min musiksmak ögonen ur oss. Detta överväldigande, alldeles fantastiska popalbum med text, sång och riff som inget annat.

Sen har jag haft en av de roligaste stunderna någonsin till spår nummer två under uppsatsperioden för några veckor sen. Jag har aldrig skrattat/gråtit så mycket åt några enkla rader. Klockan må ha varit 02 och vi hade studerat intensivt sedan 07, men herregud. Hootin hootin and howlin.

First Aid Kit – Drunken trees

Förtärs bäst: när du vill känna dig inspirerad till att lyckas med vad som helst

Jag blir inspirerad. Inspirerad av de tonåriga hjärtskärande rösterna och enkla gitarrmelodierna. De kompletterar varandra perfekt och jag vill aldrig att låtarna ska ta slut. Kan inte annat än att se dessa tjejer gå hur hur långt som helst. Det är inte ett klockrent album, nej. Men det är en försmak av vad som komma skall. De kommer att komma med ett album som jag utser till årets bästa nån gång. Helt övertygad.

Empire of the sun – Walking on a dream

Förtärs bäst: när du tar det lugnt dagen efter

Detta är två märkliga och spännande herrar med lika intressanta alias: Luke Steele of The Sleepy Jackson and Nick Littlemore of Pnau.

Musik är ofta, väldigt ofta, skräckblandad förtjusning för mig. Jag kan gråta, lida och vrida mig i obehag – samtidigt som jag njuter och ryser av välbehag. Ja detta är förvirrande, men så e det. Så kände jag när jag hörde We are the people första gången. En av få låtar detta år jag ÄLSKADE från första lyssning.

Florence + the machine – Lungs

Förtärs bäst: när du behöver bli upplyft, peppad och inse att tjejer är bäst i världen

Om inledningsspåret till Fever ray är grymt, är detta lycka definierad. Du har blivit dumpad. Din dator har kraschat. Eller du har helt enkelt bara misslyckats fatalt. Körigt. Tråkigt. Men när det börjar gå lite bättre igen. Då lyssnar du på Dog days are over och inser att oj, allt är så himla bra nu. Det kan bara bli bättre. Girlpower på extremnivå.

Att Florence Leontine Mary Welch, denna lilla 86:a, kan sjunga så gripande är över mitt förstånd. Men jag bara tackar och bockar för att hon får mig att må bättre när jag är ledsen i ögat. Underbara You’ve got the love är också gjord som en grym grym cover av bandet nedan…

The xx – The xx

Förtärs bäst: när du kör genom en vintertäckt skog med helljuset på och värmedynan igång

Visst, jag önskar att fler låtar vore som Islands. Detta är inte ett klockrent album, men det har så grymt mycket potential. Den manliga och kvinnliga rösten möts i någon form av obeskrivbar samstämmighet som jag uppskattar. Lugnt och skönt, myspopigt romantiskt med elektroniska inslag.

Mumford & sons – Sigh no more

Förtärs bäst: på resande fot, förslagsvis ett tåg

Nej jag trodde inte att ett countryinspirerat album skulle platsa på denna lista, men detta var ett av de självklara valen. Jag har lyssnat så fruktansvärt mycket på detta när jag åkt till olika platser i Sverige, Tyskland och USA. Jag blir glad. Känner på riktigt för att ställa mig och dansa på logen till banjospelet. Känns faktiskt som en sjukt fin tanke? Mer logdans framöver.

Började med dansanta singeln Little lion man, slutade i eufori i Awake my soul. Från och med cirka 3:00 väcks min själ. Fo sure. När hans röst stiger uppåt 3:36 gör det ont ont.

Fever ray – Fever ray

Förtärs bäst: i bakgrunden. Sorry låter dissigt att kalla det bakgrundsmusik, men tycker den gör sig fantastiskt bra så.

Inledande If I had a heart är ett klockrent inledningsspår. Precis så mörkt, tungt och svårt som vi ville att ett soloprojekt från Karin Dreijer skullle vara. Sen kommer denna låt alltid, alltid kopplas till min fantastiska Arvikafestivalsupplevelse. Can’t take that laser away from me.

Karin blir bara mer och mer utav en självklar kvinnlig förebild för svensk musik, mode och konstnärlighet. Jag vill bara se och höra mer från denna kvinna framöver. Tydligen ska hon hooka med brorsan igen, ja det går också jättebra. Kör på.

Passion pit – Manners

Förtärs bäst: när du är glad och vill förbli så

Fint elektroniskt, indiepopigt. Nyskapande och skönt. Fem små amerikaner som sprider glädje i mitt hem och har gjort så under stora delar av det här året. De fyller inte min Hot Chipsaknad, men muntrar upp mig rätt rejält ändå.

Röyksopp – Junior

Förtärs bäst: Halva albumet när du behöver springa runt runt runt förslagsvis en pelare i galendans. Halva albumet när ditt hjärta är krossat men du känner för att må lite bättre.

Lustigt nog är detta ett album som få recensenter verkar uppskatta. Röyksopp är ju för helvete helt fantastiska. Det har de i och för sig alltid varit enligt mig. Det började med The girl and the robot som stackars Sanna fick lyssna till varje dag under en möjligen lite för lång period. Det kan ju tilläggas att om Robyn också släppt ett album detta år lär hon kvalat in automatiskt för tusan vilken röst. DN kallar henne för decenniets största, svenska artist, oh se där ja. Ingen surprise för mig.

Sen var det This must be it som lockade, och slutligen insåg jag att Röksopp forever var en av de vackraste låtarna jag hört. Som en s u c k e r för stråkar, genomled ju mitt hjärta detta första gången med svåra plågor. Sen lyssnade jag igen. Och igen och blev bara mer upprymd efter varje gång. Upptakten efter cirka 2:30 river i mig.

Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix

Förtärs bäst: när du vill sjunga högt i duschen och pop-gung-dansa tillhörande.

Så glatt, dansant och poppigt som fransmännen i Phoenix är så himla bra på. Hade inga högre förhoppningar men blev väldigt glatt överraskad! Jag hoppar gärna runt och njuter av den simpla popen. Det behöver inte svårare än såhär. Eller?

1 kommentar

Under Kärlek, Listor, Musique

Ny musik v.41

Det var ganska tomt i inboxen denna vecka, men de låtar som fanns glänste med sin närvaro.

Nytt med följande:
v. 41 – Au revoir Simone – Another likely story
v. 41 – Brendan Benson – Garbage day
v. 41 – Kent – Töntarna
v. 41 – Fever ray – Seven
v. 41 – Maskinen feat. Marina Gasolina – Dansa med vapen
v. 41 – Röyksopp feat. Karin Dreijer – This must be it
v. 41 – Miike Snow – Black & Blue

Lyssna på Spotifylistan här!

Ganska många av låtarna har jag personligen halvt redan lyssnat sönder, men om du missat till exempel den nya Miike Snowsingeln eller Au revoir Simonelåten så lyssna lyssna! Denna veckan hade jag turen att hitta samtliga låtar på Spotify så kolla listan! Kan varken hylla eller sänka någon låt för jag gillar samtliga.

Karin Dreijer goes skeleton

Karin Dreijer goes skeleton

Kul med ny låt från Maskinen. Minns med varm nostalgi i hjärtat hur diskussionerna gick på Radio AF:s musikredaktion när vi stod lite i valet och kvalet mellan att lägga upp Alla som inte dansar…. Första livstecknet från de då väldigt anonyma killarna som väl lät lite som Afasi tänkte vi, eller? Beslöt i alla fall oss för att vi va tvugna att lägga upp denna extremt catchiga låt. Så visst blev det så – och jävlar vad rätt vi fick. Har alltid gillat pojkarna och samarbetet med miss Gasolina känns klockrent.

Sen går det inte att neka till att jag fortfarande har en speciellt relation till Kent och givetvis pirrar det lite extra när jag ser en ny singel från just dem… Säg vad du vill, det är väl minst sagt inte ansett så hippt att gilla Kent. Snarare sett som Guilty pleasuremusique för många, men skit samma. 747 och Utan dina andetag är bara några av mina gymnasie-kärleks-låtar som satt tydliga spår i mitt hjärta så jag fortsätter romantisera bandet för mig själv. Men – det är definitivt inte det bästa de gjort. Undrar om Isola någonsin kan trilla ner från toppen av min best-of-Kent, men den är i alla fall rätt bra. Och var inte rädda, speciellt nyskapande är det inte – visst hör vi att det e Kent. Men – återigen… fast omvänt – det är dock lite mer elektroniska inslag än vanligt och det gillar jag.

Annars är det en vecka i Karin Dreijers tecken. Vi spelar Seven som är fjärde singeln från albumet som fått väldans fin kritik. I kombination med hennes magnifika laserturné lite överallt har hon bara vuxit sig större i mina och många andras ögon antar jag. Hennes övermäktiga uppenbarelse får mig att bli lika nervös som imponerad. Inte blir det lättare när hon sjunger ihop med mina norske elskede gutter i Röyksopp heller. This must be it är helt fantastisk med ett driv genom hela låten som gör att jag måste lyssna om och om igen för att inte tappa känslan.

Veckans bästa videos andas miss Dreijer
Kolla in Karins purfärska video till Seven här! Beskrivning: Ladugårdens ålderdom möter den glamourösa elektronikan.

Kolla in videon till This must be it nedan. Beskrivning: stenåldern goes husvagn.

Lämna en kommentar

Under Musique, Nytt på radion, Spotifylistor