Etikettarkiv: Wild beasts

Wild Beast är tillbaka!!!

Ja peppen är så hög att det krävs tre utropstecken när jag inser att jag missat just detta faktum! Det fantastiska indiebandet Wild beasts som jag hyllade till skyarna när de kom med andra plattan Two dancers – 2009 är tillbax.

Hade helt missat att de nu den 9:e maj släppte sin nya skiva Smoother. Det låter återigen vackert med falsettsång (om än lite mindre av den varan om man jämför med förra skivan), vackra melodier och atmosfäriska ljudbilder.

Sitter på tåget upp till Stockholm nu och lyssnar så kan inte ge nån form av recension än, men det låter fett än så länge. Här har du en av dem som var så där alldeles speciellt vacker. Alltså lyssna på hans röst. Man skulle ju döda för att få honom att sjunga godnattvisor för en.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Musique

2009: årets tio mest sönderlyssnade album

Man talar inte om album på samma sätt längre. Jag har dock fortfarande ett ganska tydligt förhållande till dem. De flesta kommer till radion och man tar med sig något speciellt hem och lyssnar lite extra. Men de flesta köper inga längre och fascinationen som tidigare fanns kring att öppna en inplastad, limiterad utgåva är som bortblåst. Tyvärr! Känslan återfinns när man köper LP visserligen, men magin kring enkla CD-skivor finns i alla fall inte riktigt kvar.

Till saken nu. En personlig lista över de tio album jag lyssnat mest på i år. Jag tänker inte säga att det är de bästa. Jag har vare sig tillgångar eller tid att sätta mig in i det helt och fullt, men det här är det jag lyssnat allra mest på i alla fall 🙂 Skulle inte heller vilja påstå att det råder någon ordning i rankningen…

Wild beasts – Two dancers

Förtärs bäst: när som helst, var som helst, med vem som helst

Om jag måste välja, väljer jag Wild beasts. Var väldigt intressant. Lyssnade på dessa brittiska herrar på radion när albumet precis kommit. Jag hade haft dåligt med tid och bara lyssnat lite kort, framförallt på All the king’s men. Störde mig lite redan i inledningen. Oo ooo o o o o ooooo oooooooo oooo ooooo ooo . Watch me watch me! Åhh detta pubertala vrål. Jag hatade det.

Men så sa Christer att jävlar det där albumet var riktigt bra. Vi måste lyssna lite på det. Så hörde vi på några låtar till. Sen lyssnade jag några ggr extra. Sen skämdes jag och min musiksmak ögonen ur oss. Detta överväldigande, alldeles fantastiska popalbum med text, sång och riff som inget annat.

Sen har jag haft en av de roligaste stunderna någonsin till spår nummer två under uppsatsperioden för några veckor sen. Jag har aldrig skrattat/gråtit så mycket åt några enkla rader. Klockan må ha varit 02 och vi hade studerat intensivt sedan 07, men herregud. Hootin hootin and howlin.

First Aid Kit – Drunken trees

Förtärs bäst: när du vill känna dig inspirerad till att lyckas med vad som helst

Jag blir inspirerad. Inspirerad av de tonåriga hjärtskärande rösterna och enkla gitarrmelodierna. De kompletterar varandra perfekt och jag vill aldrig att låtarna ska ta slut. Kan inte annat än att se dessa tjejer gå hur hur långt som helst. Det är inte ett klockrent album, nej. Men det är en försmak av vad som komma skall. De kommer att komma med ett album som jag utser till årets bästa nån gång. Helt övertygad.

Empire of the sun – Walking on a dream

Förtärs bäst: när du tar det lugnt dagen efter

Detta är två märkliga och spännande herrar med lika intressanta alias: Luke Steele of The Sleepy Jackson and Nick Littlemore of Pnau.

Musik är ofta, väldigt ofta, skräckblandad förtjusning för mig. Jag kan gråta, lida och vrida mig i obehag – samtidigt som jag njuter och ryser av välbehag. Ja detta är förvirrande, men så e det. Så kände jag när jag hörde We are the people första gången. En av få låtar detta år jag ÄLSKADE från första lyssning.

Florence + the machine – Lungs

Förtärs bäst: när du behöver bli upplyft, peppad och inse att tjejer är bäst i världen

Om inledningsspåret till Fever ray är grymt, är detta lycka definierad. Du har blivit dumpad. Din dator har kraschat. Eller du har helt enkelt bara misslyckats fatalt. Körigt. Tråkigt. Men när det börjar gå lite bättre igen. Då lyssnar du på Dog days are over och inser att oj, allt är så himla bra nu. Det kan bara bli bättre. Girlpower på extremnivå.

Att Florence Leontine Mary Welch, denna lilla 86:a, kan sjunga så gripande är över mitt förstånd. Men jag bara tackar och bockar för att hon får mig att må bättre när jag är ledsen i ögat. Underbara You’ve got the love är också gjord som en grym grym cover av bandet nedan…

The xx – The xx

Förtärs bäst: när du kör genom en vintertäckt skog med helljuset på och värmedynan igång

Visst, jag önskar att fler låtar vore som Islands. Detta är inte ett klockrent album, men det har så grymt mycket potential. Den manliga och kvinnliga rösten möts i någon form av obeskrivbar samstämmighet som jag uppskattar. Lugnt och skönt, myspopigt romantiskt med elektroniska inslag.

Mumford & sons – Sigh no more

Förtärs bäst: på resande fot, förslagsvis ett tåg

Nej jag trodde inte att ett countryinspirerat album skulle platsa på denna lista, men detta var ett av de självklara valen. Jag har lyssnat så fruktansvärt mycket på detta när jag åkt till olika platser i Sverige, Tyskland och USA. Jag blir glad. Känner på riktigt för att ställa mig och dansa på logen till banjospelet. Känns faktiskt som en sjukt fin tanke? Mer logdans framöver.

Började med dansanta singeln Little lion man, slutade i eufori i Awake my soul. Från och med cirka 3:00 väcks min själ. Fo sure. När hans röst stiger uppåt 3:36 gör det ont ont.

Fever ray – Fever ray

Förtärs bäst: i bakgrunden. Sorry låter dissigt att kalla det bakgrundsmusik, men tycker den gör sig fantastiskt bra så.

Inledande If I had a heart är ett klockrent inledningsspår. Precis så mörkt, tungt och svårt som vi ville att ett soloprojekt från Karin Dreijer skullle vara. Sen kommer denna låt alltid, alltid kopplas till min fantastiska Arvikafestivalsupplevelse. Can’t take that laser away from me.

Karin blir bara mer och mer utav en självklar kvinnlig förebild för svensk musik, mode och konstnärlighet. Jag vill bara se och höra mer från denna kvinna framöver. Tydligen ska hon hooka med brorsan igen, ja det går också jättebra. Kör på.

Passion pit – Manners

Förtärs bäst: när du är glad och vill förbli så

Fint elektroniskt, indiepopigt. Nyskapande och skönt. Fem små amerikaner som sprider glädje i mitt hem och har gjort så under stora delar av det här året. De fyller inte min Hot Chipsaknad, men muntrar upp mig rätt rejält ändå.

Röyksopp – Junior

Förtärs bäst: Halva albumet när du behöver springa runt runt runt förslagsvis en pelare i galendans. Halva albumet när ditt hjärta är krossat men du känner för att må lite bättre.

Lustigt nog är detta ett album som få recensenter verkar uppskatta. Röyksopp är ju för helvete helt fantastiska. Det har de i och för sig alltid varit enligt mig. Det började med The girl and the robot som stackars Sanna fick lyssna till varje dag under en möjligen lite för lång period. Det kan ju tilläggas att om Robyn också släppt ett album detta år lär hon kvalat in automatiskt för tusan vilken röst. DN kallar henne för decenniets största, svenska artist, oh se där ja. Ingen surprise för mig.

Sen var det This must be it som lockade, och slutligen insåg jag att Röksopp forever var en av de vackraste låtarna jag hört. Som en s u c k e r för stråkar, genomled ju mitt hjärta detta första gången med svåra plågor. Sen lyssnade jag igen. Och igen och blev bara mer upprymd efter varje gång. Upptakten efter cirka 2:30 river i mig.

Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix

Förtärs bäst: när du vill sjunga högt i duschen och pop-gung-dansa tillhörande.

Så glatt, dansant och poppigt som fransmännen i Phoenix är så himla bra på. Hade inga högre förhoppningar men blev väldigt glatt överraskad! Jag hoppar gärna runt och njuter av den simpla popen. Det behöver inte svårare än såhär. Eller?

1 kommentar

Under Kärlek, Listor, Musique

Ny musik v.45

K103:s musikmöten tar plats under måndagar, men denna måndag valde jag att spendera på P3:s motsvarande musikmöte. En mycket angenäm visit där herr Dernulf tipsade om favorit-skivaffärer i NYC och herr Stenhag gav mig dagen till ära en rosa vinyl. (Bör tilläggas att det dessutom var Wild Beasts – L O V E L Y)

Nu var jag som ovan nämnt inte med igår och kommer inte heller vara så på tre veckor framöver, men visst litar jag på min musikgrupp 🙂

Nytt med följande:
Album
Mika – (Rain, Blaim it on the girls, Good gone girl)

Singlar
Girls – Laura
Dufvan – It’s all right
Terry Lynn – Kingstonlogic (Angry mix)
The Confusions – I wont be sober when this is over
The Twang – Encoraging sign
Them crooked vultures – New Fang

Lyssna på Spotifylistan här!

The Confusions
Myspys akustisk version som sedan övergår i studioversionen. Skön låt. Du kommer gillat.

Them crooked vultures
Peppade för dem redan för typ två veckor sen. Nu är första singeln här. Det är bra. Jag är inte översköljd av beundran men bra är det. Sammansmältningen av Queens of the stoneage och Foo fighters är påtaglig, och till och med de softare gammelrocksinslagen finns där.

Dufvan
… eller Jonas som göteborgaren egentligen heter är tidigare känd på K103. Dessutom uppträdde han senast när klubb Väsen hade premiär på Jazzhuset. På tok för lite folk hade hunnit komma, vilket va synd för Jonas va bra. Lyssna mer på Dufvans myspace

Nu ska jag återgå till att lugna Emelies flygskräck och ta reda på exakt vart närmaste Starbucks ligger i förhållande till vårt boende.

Imorgon åker vi. 13:00. Flighter: UA9017, därefter UA8843. Varsågod mamma.

Och Sanna 🙂

1 kommentar

Under Musique, Nytt på radion

Ny musik v. 37

Lite lugnare nu när vi börjat bygga upp en rotationslista igen från scratch förra veckan. Men jag tror att jag är ännu mer peppad över att presentera denna veckans låtar.

Nytt med följande:
v. 37 – The Juan Maclean – Happy house*
v. 37 – Arctic monkeys – Pretty visitors*
v. 37 – Animal kingdom – Tin man*
v. 37 – La Roux – Bulletproof*
v. 37 – The sweet serenades ft. Karolina Komstedt – Die young*
v. 37 – UFTD feat. Ram di dam – A play of nonsence*
v. 37 – Jamie T – Chaka Demus*

Lyssna på Spotify-spellistan här!

Stjärna i kanten
Wild beasts (album)
Denna veckan blev det inga protester alls. Jag satt seriöst snarare vid stunder lamslagen och lyssnade. Möjligt att min mun öppnades lite diskret och jag fastnade i en dum, dreglande position. Strunt samma, det var det värt. Det var helt jävla fantastiska Wild beasts som fick mig att tappa mig själv för en stund.

Lugnt, varvas med driv. Ljus, skör Anthony-falsett varvas med hetsiga riff och pling-plong. Lite samma teatraliska känsla som jag fick när jag lyssnade på Empire of the sun första gången. Jag är förälskad direkt. Jag drabbas aldrig av kärlek vid första ögonkastet i ”vanliga” livet, men i musikens värld händer det som tur är lite då och då.

Här kan du kolla in den sköna undervattensmusikvideon till en av låtarna vi inte lagt upp: ”Hooting & Howling”. Men kolla Spotifylistan ovan för att lyssna mer på dom. Du kommer inte ångra det tipset, de är redan hypelihypade i hemlandet. Min favorit (än så länge…) är We still got the taste dancin’ on our tongues. Från och med drivet efter drygt en minut blir det sagolikt.

Uniforms for the dedicated
Mina känslor för Wild beasts har väl gjorts ganska tydliga nu. Men vill också strö lite extra stjärnor över UFTD och Ram di dam och låten A play of nonsence.

Det är ett mycket intressant projekt det här; UFTD, eller Uniforms for the dedicated då. En grupp människor från olika konstnärliga, kreativa inriktningar som samlas på en plats. Säljer sköna killkläder på hemsidan och man kan också ladda ner låtar från sommarprojekts-EP:n: Sound effects, de gjort tillsammans med bland andra The Touch och Adrian Lux.

Tror de här nya konstnärskonstellationerna kommer växa sig allt större i framtiden. Pratade en del med Max Peezay också på WOW. På senaste skivan har han samarbetat med en kille som illustrerat bilder till varje låt, vilket sammanställts till en bok som tillhör skivan. Sjukt kul och kreativt. Mer sånt i framtiden!

2 kommentarer

Under Musique, Nytt på radion, Spotifylistor